Fyra Fotografer

För ett par dagar sedan satt jag och bläddrade i några av mina föräldrars gamla fotoalbum. Plötsligt ramlade en bild som fastnat mellan två sidor ut. Då mindes jag ett möte med en gatufotograf. Jag var inte gammal, en liten knatte bara, på promenad i stan med min far. En bit framför oss stod en man med ett slags låda på ett stativ. När vi kom fram till honom stoppade han oss. Han dök in med huvudet under ett skynke, höll på med något i lådan och efter en stund dök han fram med de här bilderna på mig och min far.  Det är kanske i det mötet med en gatufotograf som mitt intresse för fotografi föddes. Det kan man bara spekulera i, men fotograferat har jag gjort ända sedan tonåren. Och ibland tar också jag bilder på gatan, som den här.  Men gatufotograf vill jag inte kalla mig. Jag tar bilder på många olika ställen.  Här är några av dem: I en tatueringsstudio  På en dansbana med pigga pensionärer Hos en polkagrisbagare Bland trevliga ungdomar på Sergels torg Krister Kleréus, fyrafotografer.

  Häromåret gick yngste sonens dåvarande flickvän ut gymnasiet. Hon gick på Globala gymnasiet på Södermalm i Stockholm, en skola som lockat ungdomar från olika delar av stan och med uppenbart olika bakgrunder. Påfallande många flickor hade dessutom muslimska huvudbonader. Sonen hade bett mig ta lite bilder, vilket jag gärna gjorde.  Och som jag gick där och trängdes var känslan omedelbar;  ”Jag ger fullständigt f..n i vad dom har på huvudet så länge dom är så här glada och verkar se en ljus framtid för sig. Dom är nog dessutom fullt kapabla att fixa den    framtiden själva utan en massa vuxnas pekpinnar, förbud, åsikter och hittepå”. /per-erik åström, fyrafotografer.se

Det blir en hel del bilder på hårddisken och med jämna mellanrum är det dags att rensa. De absolut flesta bilderna man tar är ju inte så mycket att skriva hem om, som bilder.  Någon har sagt: ”Om man tar 10 riktigt bra bilder på ett år så får man vara nöjd.” En del menar också att man borde slänga allt ”skräp” och bara spara sådant man tycker håller som bild med stort B.  Jag sparar nog mer än många, men inte alls så mycket som andra. Jag tycker också att syftet med att man plåtar avgör en hel del. För min del använder jag kameran i hög utsträckning som en dagbok.  Bilderna är alltså lika, eller ofta mer, värdefulla för mig som ett sätt att ”minnas” vad jag gjort och även att återskapa stämningen jag hade då jag tog dem. Ingen som skriver dagbok skulle förmodligen sitta i efterhand och stryka allt utom de meningar som hade speciella litterära kvaliteter.  Lite på samma sätt är det med mina bilder, de absolut flesta är mer till för min egen skull för att i minnet kunna ”återvända” till

Det är sällan att jag vaknar av starka drömmar numera.  Förr brukade jag ha papper och penna bredvid sängen för att snabbt kunna skriva ner några ord eller meningar. Ibland blev det t o m en liten berättelse.  Men inatt vaknade jag efter en hemsk mardröm. Den satt krampaktigt fast. Elaka ögon, Donald Trump som väste och pekade med sitt finger, gulaktiga färger.  Klockan var 02.45, jag gick upp och drack ett glas vatten, satte mig jag mig vid köksbordet, tog fram mobilen och en liten ask där jag förvarar ett gammalt  porslinsöga efter framlidne svärfar.....  mardrömmen visualiserad. /per-erik åström, fyrafotografer.se

 Jag är inte särskilt stolt över att vara man. Över att många gånger om dagen i medierna tvingas bevittna mina bröders övergrepp i stort och smått. Se skäggiga, mustaschprydda testosteronstinna hannar vråla och vifta med flaggor och kalaschnikovs. Se patetiska politiker lova runt medans de fyller fickorna på andras bekostnad. Sitta på en restaurang och överröstas av höhöhöande, förvuxna smågrabbar som i takt med att ölen rinner ner kväver alla andras samtal och samvaro. Av det blir jag så trött. Så vad är det för fel på karlar? Det är en fråga jag ställer mig ungefär 49 gånger om dagen. Vad är det som gör oss, det manliga släktet, så motbjudande ynkligt? Alltifrån en muckande tonåring nere på torget till Förenta staternas valda president? Jag håller med min vän Per-Erik i hans blogginlägg häromdagen. Där berättade han om hur en gäng karlar trakasserade en ung tjej som serverade dem på en restaurang. Om hur en av dom sa något kränkande till henne som fick de andra att fara ut i ett munt

Jag har funderat mycket över de begrepp som cirkulerade i debatten kring #metoo. Inte över begreppet våldtäkt, det tror jag de flesta förstår vad det är, och lagstiftningen är också mycket tydlig kring detta brott. Samma gäller begreppet sexuellt ofredande. Även där är lagstiftningen på plats. Det jag tänkt på handlar om manlig sexualitet kopplad till makt, det som vi kan kalla sexualiserade trakasserier. Män som kränker den kvinnliga intima sfären helt enkelt. En snabb bisats eller passning räcker och det svarta hålet öppnar sig.  Låt mig ta ett exempel ur verkligheten: En affärslunch på slutet 80-talet i centrala Stockholm. Lunchgästerna, ett tiotal män, alla innehade samtliga höga förtroendeuppdrag i fackliga centralorganisationer.  En ung kvinnlig servitris går runt bordet och tar upp beställningarna. När hon kommer fram till den högste fackbossen och med skånsk dialekt frågar;   - Får det vara Ramlösa eller lättöl? Då lutar sig fackbossen bakåt i stolen och upphäver med hög stämma

Det undrade jag på väg till verkstaden i Tallkrogen.  Framme i Tallkrogen träffade jag gördelmakarna Jörgen Ollas och Robert Ahlqvist. De berättade att gördelmakare tidigare gjorde bälten och andra läderarbeten med beslag av mässing. Idag  består deras arbete huvudsakligen av tillverkning, renovering och reparationer av kristallkronor, ljuskronor och andra mässingsarmaturer.       Jörgen och Robert är två av medlemmarna i föreningen Skråhantverkarna. Syftet med föreningen är att tillvarata de traditionella hantverksyrkenas unika kunnande. Under året har jag haft i uppdrag att ta bilder på medlemmarna till föreningens nya hemsida. Det har gjort att jag fått en inblick i yrken jag förut inte kände till och träffat trevliga och intressanta hantverkare.  Här är bilder på några av dem som jag träffat och fotograferat.         Guldsmed Annika Bertillsdotter      Jesper Blomquist, EJB Metallformgivning Johan Pettersson och Mark Sweeney, Gunnar Pettersson Konstgjuteri Carina Eneroth, Skomakeri

S om barn växte jag till stora delar upp hos mina farföräldrar i en tid som idag verkar mycket avlägsen. Det var i Järved utanför Örnsköldsvik under enkla förhållanden.   Farfar slet i den s k barktrumman, intaget av timmer i Alfredshemsfabriken inne i stan. Farmor skötte det lilla torp där vi bodde, hon syltade och saftade och lagade mat. Jag minns särskilt hennes sockerkaka med rivet apelsinskal.  TV fanns ännu inte men på radion talade Sten Bergman om sina upptäcktsresor ”i det inre av Borneo.". En liten ladugård, några höns, en gris och några vinbärsbuskar bakom rönnen omgärdade den lilla torpet.  Jag sov i samma rum som farfar och han brukade läsa högt ur "Det Bästa" innan jag somnade. Berättelser från den stora vida världen. Flera år innan ryssarna skickade upp sin Sputnik med den lilla rymdhunden Laijka. På väggen i sovrummet fanns ett stort flygfoto över själva gården med omgivningarna. Flygfoto över den egna fastigheten en stor sak i slutet av 40-talet. Företage

  Ofta när jag passerade genom Blå Gången vid Slussen gick jag in till Chrichan, frisören på salong Rufsig. Han hade synpunkter på det mesta och det ledde till långa samtal. Det kunde gå ifrån hur mycket vatten det gick åt för att tillverka ett par jeans, vidare till Elisabeth Ohlsons bilder för att sluta med en recension av Iggy Pops senaste konsert.  Under 26 år gjorde Chrichan kunder snygga i håret, själv föredrog han hästsvans. Jag såg hur Lasse, Slussenvärden, kämpade för att hålla snyggt vid Slussen. Under en vanlig dag, som när jag med kameran följde hans arbete, kunde Lasse plocka 200 till 300 liter skräp. Jag undrar hur det ser ut hemma hos folk sa Lasse som tycker att man ska lämna en plats som man vill finna den.  Trots fullt upp hade Lasse alltid tid för en pratstund när jag mötte honom.    I Blå Gången låg Film & Musik Slussen dit många skivsamlare sökte sig. Bosse är entusiasten som drev butiken. Där kunde man bläddra bland LP-skivor, CD, affischer och kläder. Själv f

  1972 togs den den här bilden en sen kväll på krogen KB i Stockholm.  Det är jag som flinar så där fånigt och tydligt berusad mitt i bilden.  På min högra sida, bakom Pentax-kameran, sitter Anette Åberg, numera fotograf och researrangör och bosatt på Österlen.  Mittemot henne och mig, sitter en ung man i svart väst. Han hette Göran Assbring och det är fotografen Staffan Jofjell som tog bilden och som han skickade den till mig för ett tag sedan. Jag blev mycket berörd av bilden. Vi tre på bilden gick alla på Christer Strömholms Fotoskola vid den tiden. Och vi var ett ganska häftigt gäng, däruppe på Klippgatan 19 i Stockholm där Fotoskolan låg. Alla blev visserligen inte fotografer men flera kom att bli det, som anställda, eller som frilans. Ytterligare några började måla.  Det gemensamma var att vi var besatta av bild och för några gick det riktigt bra i livet.  För andra gick det åt helvete. Det var en tid då vi delade på labb, ofta bodde i kollektiv, jobbade extra på SL och gnetade i

 Gult och rött är färgerna just nu. Inte grått som man skulle tro. Nej: färger är det. För mig i alla fall. Och de lever vidare in i den mörkaste av årstider: i den snöfria Norden. Jag funderar en del över det där med färg. Att fotografi blev svartvit till att börja med berodde på att det var för dyrt att tjacka Kodachrome. Tri-X kunde man ju pula med själv, slabba i dosor och slaska i skålar. Men särskilt nära min verklighet var det faktiskt inte. Men enligt alla balla var det vad som räknades: den svartvita världen. Gud gjorde ju bara svartvita kort, även om han då och då utförde knäck i de stora magasinen som lyste av de klaraste färger. Men så kom då det digitala, Gud vare tack. Tog till att börja med mest små steg i gråskala men vågade så kasta av mig den där kliande filten och stiga ut i den färgglada natur. Jag hade några goda ledsagare; Lars Tunbjörk, Martin Parr, William Eggleston och nu senast Stephen Shore, men redan på sjuttiotalet satt jag och smygbläddrade i kaffebordsböc