Fyra Fotografer

I Berlin finns ett museum där man byggt upp miljöer som visar hur människorna levde i den gamla statsdiktaturen DDR.  I ett glasskåp på det museet finns också några kameror och ett par  filmrullar från Orwo.  Det slog mig där att när jag var 14-15 år i mitten på 60-talet så var det sådana kameror som såldes i Sverige. Märken som Exacta och Pratica och vips var jag tillbaka till skyltfönstret hos Forslund Foto i lilla Härnösand där jag växte upp.  Jag minns hur jag länge stod och tittade och längtade i skyltfönstret efter den lilla kameran Zenit 3M, en äkta spegelreflex från dåvarande Sovjetunionen. Efter att ha jobbat extra på helgerna fick jag råd att köpa den. Visserligen hade den inte återgående spegel och optiken var skruvgängad. men vad spelade det för roll. Det var en RIKTIG spegelreflexkamera. ”Kör på bländare 5,6 och 1/125-del, det brukar funka” , sa expediten och det rådet följde jag konsekvent, låt vara att resultatet blev sådär.  Jag brukade framkalla Tri-X-filmerna i Rodina

 Så sjöng Tage Danielsson i revyn Lådan, 1967. Pest och översvämning tycker inte jag är bra. Sådant skapar viss förstämning men kaffe och bullar gör mig glad. Sant, så sant. Så vad gör mig mer glad? Jag brukar hävda att kameror bara är  redskap som vi använder oss av i vårt skapande. Att de kan vara av vilket märke som helst, bara de används. Och så är det ju. Samtidigt måste jag erkänna att en ny kamera faktiskt också kan göra mig glad. Särskilt i dessa tider. Jag hade en gång en Ricoh GR som jag aldrig riktigt blev vän med. Så den såldes och det var inte mer med det. Jag har ju köpt och sålt kameror under hela min fotokarriär och säkert avverkat de flesta system och fabrikat på marknaden. Men med Ricoh'n var det lite annorlunda. Snart började jag sakna den, dess litenhet och smidighet, och framför allt kvalitén på bilderna. Så när den Stora Fotofirman annonserade på Black Friday att de sålde fabriksnya Ricoh GRII med extra batteri och väska för nästan halva priset tvekade jag int