Fyra Fotografer

Vår hund ”Tjakki”, en lapsk vallhund, har uppnått den aktningsvärda åldern av 15 år och tankarna på att det endera året är över tränger sig ofta  på.  Hon har alltid varit en självklar del av min familj, alltid hängt med, sovit i våra sängar osv. Inte minst har hon varit viktig för David, min yngste son, under hans uppväxt. Han hade det inte lätt under högstadiet, var utsatt för mobbing och kallades för plugghäst, men då fanns alltid Tjakki där med sin närhet och värme när han kom hem från skolan. Tanken att Tjakki en dag inte längre skulle finnas blev högst reell för någon månad sedan då hon en lördagkväll började flåsa djupt och föll ihop på köksgolvet. Det blev iltransport till djursjukhuset där det konstaterades, efter röntgen, att hon hade en omfattande livmodersinflammation. - Jag ger henne högst 50% chans att överleva en akutoperation, inte mer, sa jourhavande veterinär. Och det är inget billigt ingrepp… Roligare beslut har man ställts inför en sen lördagkväll. Till slut blev b

  Vi känner oss nog alla lite som instängda i ett fängelse i dessa tider. För egen del promenerar jag mycket, vilket jag även gör under normala icke pandemitider. Jag gillar jag att promenera och dessutom har jag en hund som behöver det.  De som följer mig på facebook vet att jag brukar lägga ut bilder från mina promenader tillsammans med en karta som visar var jag gått. Att jag lägger ut handlar inte så mycket om att det skulle vara några speciella bilder, men på något sätt vill jag ju ändå visa dem.  Men det finns också ett par andra orsaker och det är dels att visa upp Stockholm för dem som inte bor här och dels för dem som tidigare promenerade mycket på stan men numera av någon anledning inte kan göra det. Då kan man hänga med på lite promenader hemma framför datorn istället tänker jag.  I dessa tider då det kanske känns ganska dystert rekommenderar jag alla som kan att gå ut och promenera och kanske bekanta sig med närmiljön på ett annat sätt än vad de flesta vanligtvis gör. Om ma

 Det är inte så lätt nu. Kyla och mörker, nedstämdhet och Trump. Då behöver man lite uppåttjack av något slag. Som en god bok till exempel. David Bailey har alltid varit en stor förebild för mig och nu har hans alldeles färska självbiografi kommit. Här kan man läsa om hans bakgrund i det tuffa East End i London. Om hur han hittade supermodellen Jean Shrimpton och plåtade gangsterbröderna Krey med fara för eget liv och lem. Umgicks med tidens rockidoler - läs Mick Jagger & Co - och blev förebilden för Antonionis film Blow Up, en film som han för övrigt starkt ogillade. Extra krydda i boken är flera möten med gamla fruar och flickvänner i dialoger som inte alltid är särskilt smickrande för upphovsmannen. För en del år sedan såg jag en en stor utställning med Baileys bilder på National Portrait Gallery i London. Det var strängt fotoförbud men när jag plötsligt sprang på hans gamla polare Bruce Weber framför en bild av Weber och hans tre golden retrievers, kunde inte ens gallerichefen

  De flesta utställningar är lagda på is, man framlever sina liv i någon sorts halvkarantän. För personlig del drabbas jag inte lika hårt som andra, jag ställer sällan ut och fotograferar inte heller sådant som kräver så mycket folk i rörelse.  Det bir ganska glest mellan inläggen, coronan och Trump upptar för mycket av tankeverksamheten men är ett ganska uttjatat ämne utan att jag också skriver om det här. Höstrusket gör ju inte heller någon munter direkt. Men vi får göra så gott vi kan, det gäller att övervintra – både bildlikt och bokstavligt – som man brukar säg.  Det är lätt att bli en ”gnällgubbe” i dessa tider då det mesta kanske inte känns så muntert. För egen del försöker jag ta en dag i taget, jag går mina svängar med hunden och kameran får alltid följa med. Det blir väl inga mästerverk direkt, men i efterhand kan det bli en ganska ok dokumentation över hur jag levde den här tiden. Kanske lite mer ensamt än vanligt, lite mindre aktiviteter än vanligt osv. sådant syns i ”bildm

 Man kan diskutera vad som är karantän och vad som inte är det. På onsdag åker jag till Gotland, till samhället som nyss drabbades av en riktig covid-slunga. Som däckade ett flertal av invånarna och låste in dom med sig själva och de sina. Hur kan man göra det? Åka till epicentret av en smitta alltså?  Jag tror inte det är så farligt. Vi bor i det stora vita huset med inga människor alls i närheten. Enda kontakten med andra är på ICA, men är man där tidigt får man vara tämligen ensam. Annars är det bara havsvindarna man möter och dom får gärna flåsa mig i fejset. Dagarna går i lugn och stillhet, med brasan sprakande och Keith Jarretts pianos spröda toner i bakgrunden. Bra böcker finns i överflöd och om andan faller på så kanske jag plockar fram kameran ett slag. Och vinet fyller som alltid sin funktion. Vi hörs. Bilder tagna vid Barshageudd, den sydligaste delen av Gotland.   /Göran Tonström, fyrafotografer.se Instagram: #tonstrom

 Är det bara jag som känner mig less? Som vill dra mig undan som en gammal björn upp i bergen. Som tycker att det räcker nu? Först och främst det här med det amerikanska valet där Trumpens stormtrupper ger en besk och giftig smak i munnen av tyskt trettiotal. Bulta in budskapet med våld och använd pistolerna även då det inte är nödfall. Tyck som jag eller inte alls! Och så virushelvetet. Det gick väl an i våras när vi skådade ljuset framför oss. Men nu i mörkrets tid känns det inte lika lockande.  Jag har ägnat många tankar åt döda släktingar och vänner de senaste dagarna av förklarliga skäl. Och kan inte låta bli att känna att livets lockelse är mindre nu än för bara något år sedan. Då vandrade jag på en matmarknad i Taiwan och livet, om inte lekte, så åtminstone skuttade runt lite lustigt. Men nu är det mindre attraktivt. Eller kanske är det bara en naturlig reaktion av åldrandet? Att man hört och sett det mesta. Fast så är det ju inte. Barnbarnen växer och utvecklas och i den proces