Till karantän.

 Man kan diskutera vad som är karantän och vad som inte är det. På onsdag åker jag till Gotland, till samhället som nyss drabbades av en riktig covid-slunga. Som däckade ett flertal av invånarna och låste in dom med sig själva och de sina.

Hur kan man göra det? Åka till epicentret av en smitta alltså? 

Jag tror inte det är så farligt. Vi bor i det stora vita huset med inga människor alls i närheten. Enda kontakten med andra är på ICA, men är man där tidigt får man vara tämligen ensam. Annars är det bara havsvindarna man möter och dom får gärna flåsa mig i fejset.

Dagarna går i lugn och stillhet, med brasan sprakande och Keith Jarretts pianos spröda toner i bakgrunden. Bra böcker finns i överflöd och om andan faller på så kanske jag plockar fram kameran ett slag. Och vinet fyller som alltid sin funktion. Vi hörs.

Bilder tagna vid Barshageudd, den sydligaste delen av Gotland.





 /Göran Tonström, fyrafotografer.se
Instagram: #tonstrom


Kommentarer

  1. Per-Erik Åström9 november 2020 kl. 15:09

    Ta det vackert Göran och kom väl hem. Fina bilder. En tröst i dessa tider.

    SvaraRadera
  2. Göran Tonström9 november 2020 kl. 15:27

    Tack, Per-Erik. Ses.

    SvaraRadera
  3. Gunnar S14 november 2020 kl. 18:59

    Riktigt fina bilder. Och. Som ett brev på posten illustrerar den tanke om bildutsnitt jag funderar runt. Det att använda kortare brännvidder för att bli mer närvarande. Att så att säga stå i händelsen och titta ut.
    Att vistas på en ö är en fin form av självvald karantän. Jag praktiserar det själv. Med ICAbutiken som den enda presumtiva smittrisken.
    /Gunnar S

    SvaraRadera
  4. affe23 november 2020 kl. 15:50

    Vi får hoppas att de får ned smittan åtminstone till sommarens nivåer snart igen. Fina bilder.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ibland måste man bara tanka.

Bild
Det tar slut då och då. Går på torre. Utan geist och go liksom.  Jag talar om inspiration. Och om när det är dags att fylla på. Om att komma igen efter en svacka, alltså. Fotografi kan vara en färskvara. Något med ett bäst-före-datum som härsknar om den får stå för länge utan inspiration. Ta det där med färg till exempel. I decennier så envisades jag med att hävda att riktigt fotografi är svartvit. Analog: Tri-X med korn som gråsparvar och kontrast som eyeliners från Carnaby Street 1966. Sen kom det digitala och då föll det argumentet: allting var plötsligt i färg, antingen man ville det eller inte. Och varför då inte visa upp det i all sin glans? Jag ska erkänna att det inte var lätt. Färg är svårt. Det blir lätt lite vulgärt om man är lagd åt det hållet. Men so what? Ibland är det bara att hoppa rätt i, utan att tveka. Det gjorde jag, och nu är det länge sedan jag gjorde någon bild i svartvitt. Så kan det alltså gå. Och det är här som inspirationen kommer in. 
Läs mer

Vad gör en Gördelmakare

Bild
Det undrade jag på väg till verkstaden i Tallkrogen.  Framme i Tallkrogen träffade jag gördelmakarna Jörgen Ollas och Robert Ahlqvist. De berättade att gördelmakare tidigare gjorde bälten och andra läderarbeten med beslag av mässing. Idag  består deras arbete huvudsakligen av tillverkning, renovering och reparationer av kristallkronor, ljuskronor och andra mässingsarmaturer.       Jörgen och Robert är två av medlemmarna i föreningen Skråhantverkarna. Syftet med föreningen är att tillvarata de traditionella hantverksyrkenas unika kunnande. Under året har jag haft i uppdrag att ta bilder på medlemmarna till föreningens nya hemsida. Det har gjort att jag fått en inblick i yrken jag förut inte kände till och träffat trevliga och intressanta hantverkare.  Här är bilder på några av dem som jag träffat och fotograferat.         Guldsmed Annika Bertillsdotter      Jesper Blomquist, EJB Metallformgivning Johan Pettersson och Mark Sweeney, Gunnar Pettersson Konstgjuteri Carina Eneroth, Skomakeri
Läs mer

Vem var Robert Capa?

Bild
Han hette egentligen Endre Ernő Friedmann, var av judisk börd och föddes i Ungern i oktober 1913. Hon hette Gerda Pohorylle, var också av judisk börd, född i Stuttgart i Tyskland i augusti 1910. De möttes i Paris 1934 på flykt undan de hårdnande judeförföljelserna under nazismen. De var unga, blev förälskade och ville förändra världen. I Spanien rasade inbördeskriget och de reste dit som fotojournalister. Tillsammans hittade de då på ett gemensamt namn – Robert Capa. Ett namn som lät amerikanskt och hjälpte till att sälja deras gemensamma bilder från spanska inbördeskriget. Gerda Pohorylle tog sig också namnet Gerda Taro och tillsammans reste de flera vändor till Spanien för att dokumentera kampen mot fascismen. Bilderna i reportagen angavs som tagna av den amerikanske fotografen Robert Capa och publicerades framförallt i den dåtida franska vänsterpressen.  Vem som tog vilken bild spelade mindre roll. Gerda eller Endre, same same, Robert Capa was the name... Detta skulle kunnat bli år
Läs mer