Fyra Fotografer

Jag blir aldrig någon riktig gatufotograf   Läste på en gatufotosida att som en riktig gatufotograf ska man aldrig synas av dem man fotograferar. Och helst skjuta från höften. Insåg då att jag aldrig blir någon riktig gatufotograf. Jag gillar ju att möta dem jag fotograferar, har inget emot att synas och lyfter helst kameran till ögat. Blir det då en ögonkontakt tycker jag att det ger en speciell närhet och känsla i bilden.  Ett intressant samtal om musik, en lång diskussion om vilken som är Dylans bästa skiva. För mig har sättet att fotografera gett spännande möten och samtal om fotografi och mycket annat. Sedan tar naturligtvis också jag bilder i smyg, ett måste ibland för att inte ögonblicket som ska fångas hinner försvinna.  Det händer också att jag tar bilder bakifrån, vilket tydligen inte heller är bra inom "riktig" gatufotografi.  Det jag har svårt för är de påhittade regler som finns inom det som kallas gatufoto. Sedan förstår jag att man inom gatufotosidor måste ha v

Många nätter har jag släpar runt mina kameror och stativ på stadens gator. Nattfotografering, den långsamma sorten med film och mellan och storformatskamera, är en ganska tidskrävande sysselsättning. Det handlar inte om snapshots direkt då exponeringstiderna landar på flera minuter upp emot timman i extremfallet.  Men det är en form av meditation, jag går ned i ett annat tempo när omständigheterna som ges av den långsamma fotograferingen tvingar mig att varva ned.  Jag har alltid varit en nattmänniska, men det som startade mitt nattfotograferande på allvar var att jag ”gick in i väggen” och inte orkade med så mycket socialt liv under en ganska lång period. För att finna någon mening i tillvaron och sortera upp alla tankar som snurrade i skallen blev nattfotograferandet ett sätt att både finna mening och ro.  Här är några bilder från mina promenader i natten. Alf Johansson

 31 augusti F örutom basal teknisk  apparatförmåga och att någorlunda begripa hur ljus översätts till fotografiskt material (analogt eller digitalt, sak samma), så handlar fotografi för mig om totalt fokus och närhet i den bråkdel av en sekund då allt stämmer. Den stora närvaron, som någon kallat det. Och då, menar jag, styrs man lika mycket av inre reflektion som av det yttre skeendet. ”Blunda och se”, som salig Christer Strömholm uttryckte saken.  Fotografi handlar om det magiska ögonblicket. Magnum, världens kanske mest respekterade bildbyrå, har gett ut en stor bok med kontaktkartor och berättelser om hur några av deras mest kända bilder blev till.  I fotografernas råmaterial kan man se och följa hur dom jobbade sig in mot ”det avgörande ögonblicket”. Boken är ett ton av kunskap och jag bläddrar ivrigt. Tar fram luppen för att i detalj försöka förstå. Och inser att fullärd blir jag aldrig.  Kanske ingen blir det. Men boken är som julafton för mig som ivrig lärjunge. /per-erik åströ

 31 augusti Vissa år i livet blev viktigare än andra. För mig blev det 1968. Studentupproret i Paris och de snabbt ökande protesterna mot Vietnamkriget. Böckerna av Göran Palm och Sven Lindqvist. För att inte tala om musiken från det året. Stones, Doors, Dylan.... allt var nytt, radikalt och fullständigt oemotståndligt. Det var också sommaren 1968 som jag för första gången reste till Israel/Palestina,  jag köpte min första Nikon-kamera och blev kär på riktigt. Hon hette Kicki, sjöng som Joan Baez och vart hon kan finnas idag har jag ingen aning om.  1968 satte hur som helst spår för resten av livet Men det var också en motsägelsefull tid. I den lilla norrlandsstad där jag växte upp var det förenat med viss risk gå klädd i amerikansk militärjacka och vara långhårig. Framförallt var man livrädd för ”Kramforsraggarna” som sades hata oss unga vänsteraktivister.  Samtidigt, i hemlighet, tyckte jag att raggarna hade de vackraste bilar jag någonsin sett.  I lördags körde jag ut min äldste son

Det tar slut då och då. Går på torre. Utan geist och go liksom.  Jag talar om inspiration. Och om när det är dags att fylla på. Om att komma igen efter en svacka, alltså. Fotografi kan vara en färskvara. Något med ett bäst-före-datum som härsknar om den får stå för länge utan inspiration. Ta det där med färg till exempel. I decennier så envisades jag med att hävda att riktigt fotografi är svartvit. Analog: Tri-X med korn som gråsparvar och kontrast som eyeliners från Carnaby Street 1966. Sen kom det digitala och då föll det argumentet: allting var plötsligt i färg, antingen man ville det eller inte. Och varför då inte visa upp det i all sin glans? Jag ska erkänna att det inte var lätt. Färg är svårt. Det blir lätt lite vulgärt om man är lagd åt det hållet. Men so what? Ibland är det bara att hoppa rätt i, utan att tveka. Det gjorde jag, och nu är det länge sedan jag gjorde någon bild i svartvitt. Så kan det alltså gå. Och det är här som inspirationen kommer in. 

I blå väntan  30 Augusti 2020. Det blev en ovanlig sommar. En sorts blå väntan på behörigt avstånd från varandra. Covid-19 blev rubriken över de ständigt ökande dödstalen, alla hjältar i sjukvården och omsorgen och alla diskussioner om rätt och fel i den svenska strategin. Jag försöker hålla mig ifrån debatten i den delen, framtiden får visa om Tegnell med flera hade rätt eller fel. Och samtidigt pågår en annan verklighet runt hörnet. Upproret i Belarus och det amerikanska ödesvalet den 3 november är två saker som kommer att rita om kartan på gott och ont.  Vi lever, vågar jag påstå, i en orolig tid. Vi fyra fotografer - Krister, Alf och Göran och jag - hade också hoppats kunna ha vår årliga utställning på Galleri Konsthallen i Gamla Stan i Stockholm, men tji fick vi. Vi är alla i den åldern att vi inte tar några Coronarisker. Det vore oansvarigt av oss att bjuda in människor till en liten lokal där många skulle stå tätt ihop på en vernissage. Men vi ger oss inte, därför har vi startat