Jag blir aldrig någon riktig gatufotograf


 

Läste på en gatufotosida att som en riktig gatufotograf ska man aldrig synas av dem man fotograferar. Och helst skjuta från höften. Insåg då att jag aldrig blir någon riktig gatufotograf. Jag gillar ju att möta dem jag fotograferar, har inget emot att synas och lyfter helst kameran till ögat. Blir det då en ögonkontakt tycker jag att det ger en speciell närhet och känsla i bilden. 



Ett intressant samtal om musik, en lång diskussion om vilken som är Dylans bästa skiva.
För mig har sättet att fotografera gett spännande möten och samtal om fotografi och mycket annat.



Sedan tar naturligtvis också jag bilder i smyg, ett måste ibland för att inte ögonblicket som ska fångas hinner försvinna. 



Det händer också att jag tar bilder bakifrån, vilket tydligen inte heller är bra inom "riktig" gatufotografi. 

Det jag har svårt för är de påhittade regler som finns inom det som kallas gatufoto. Sedan förstår jag att man inom gatufotosidor måste ha vissa riktlinjer så att inte de bilder som läggs upp spretar iväg alltför mycket.

Men enligt "regelboken" blir jag nog aldrig någon riktig gatufotograf. Jag får trösta mig med vad Gerry Winogrand, en av de mest kända så kallade gatufotograferna sade:

"I hate the term. I think it is a stupid term, street photography. I don´t think  it tells you anything about a photographer or work.

/Krister Kleréus, fyrafotografer.se
Instagram: #kristersphoto






  

Kommentarer

  1. Per-Erik Åström1 september 2020 kl. 16:23

    Precis så Krister. Dina bilder visar verkligen vad du skriver.

    SvaraRadera
  2. Arthur Ahrlin2 september 2020 kl. 15:03

    Vem är ansvarig för detta märkliga regelverk, eller är det återigen ett utslag från tyckandetsdiktatur.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Krister Kleréus2 september 2020 kl. 22:26

      Det är inte någon person som är ansvarig men om man tittar runt på olika gatufotosidor finns det påståenden och "regler" för hur bilder ska tas för att det ska vara riktigt gatufoto.
      Det är det som jag reagerar emot.
      /Krister

      Radera
  3. Mattias2 september 2020 kl. 20:22

    Jag är inne på samma spår. Har aldrig fattat det här med att man inte ska synas eller interagera. Det känns lite...omänskligt på något sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Krister Kleréus2 september 2020 kl. 22:31

      Jag håller med dig, det känns lite omänskligt. Det är de möten man får vid gatufoto som gör det spännande. Men det finns mycket påståenden och "regler" för hur riktigt gatufoto ska vara. Det är bara att strunta i.
      /Krister

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ibland måste man bara tanka.

Bild
Det tar slut då och då. Går på torre. Utan geist och go liksom.  Jag talar om inspiration. Och om när det är dags att fylla på. Om att komma igen efter en svacka, alltså. Fotografi kan vara en färskvara. Något med ett bäst-före-datum som härsknar om den får stå för länge utan inspiration. Ta det där med färg till exempel. I decennier så envisades jag med att hävda att riktigt fotografi är svartvit. Analog: Tri-X med korn som gråsparvar och kontrast som eyeliners från Carnaby Street 1966. Sen kom det digitala och då föll det argumentet: allting var plötsligt i färg, antingen man ville det eller inte. Och varför då inte visa upp det i all sin glans? Jag ska erkänna att det inte var lätt. Färg är svårt. Det blir lätt lite vulgärt om man är lagd åt det hållet. Men so what? Ibland är det bara att hoppa rätt i, utan att tveka. Det gjorde jag, och nu är det länge sedan jag gjorde någon bild i svartvitt. Så kan det alltså gå. Och det är här som inspirationen kommer in. 
Läs mer

Vad gör en Gördelmakare

Bild
Det undrade jag på väg till verkstaden i Tallkrogen.  Framme i Tallkrogen träffade jag gördelmakarna Jörgen Ollas och Robert Ahlqvist. De berättade att gördelmakare tidigare gjorde bälten och andra läderarbeten med beslag av mässing. Idag  består deras arbete huvudsakligen av tillverkning, renovering och reparationer av kristallkronor, ljuskronor och andra mässingsarmaturer.       Jörgen och Robert är två av medlemmarna i föreningen Skråhantverkarna. Syftet med föreningen är att tillvarata de traditionella hantverksyrkenas unika kunnande. Under året har jag haft i uppdrag att ta bilder på medlemmarna till föreningens nya hemsida. Det har gjort att jag fått en inblick i yrken jag förut inte kände till och träffat trevliga och intressanta hantverkare.  Här är bilder på några av dem som jag träffat och fotograferat.         Guldsmed Annika Bertillsdotter      Jesper Blomquist, EJB Metallformgivning Johan Pettersson och Mark Sweeney, Gunnar Pettersson Konstgjuteri Carina Eneroth, Skomakeri
Läs mer

Vem var Robert Capa?

Bild
Han hette egentligen Endre Ernő Friedmann, var av judisk börd och föddes i Ungern i oktober 1913. Hon hette Gerda Pohorylle, var också av judisk börd, född i Stuttgart i Tyskland i augusti 1910. De möttes i Paris 1934 på flykt undan de hårdnande judeförföljelserna under nazismen. De var unga, blev förälskade och ville förändra världen. I Spanien rasade inbördeskriget och de reste dit som fotojournalister. Tillsammans hittade de då på ett gemensamt namn – Robert Capa. Ett namn som lät amerikanskt och hjälpte till att sälja deras gemensamma bilder från spanska inbördeskriget. Gerda Pohorylle tog sig också namnet Gerda Taro och tillsammans reste de flera vändor till Spanien för att dokumentera kampen mot fascismen. Bilderna i reportagen angavs som tagna av den amerikanske fotografen Robert Capa och publicerades framförallt i den dåtida franska vänsterpressen.  Vem som tog vilken bild spelade mindre roll. Gerda eller Endre, same same, Robert Capa was the name... Detta skulle kunnat bli år
Läs mer