Fyra Fotografer

När jag gick över till digital fotografi, såväl med kameror som med efterbearbetning, kom det att ta ett par år innan jag begrep vad jag höll på med. Eftersom jag är mer eller mindre teknisk idiot, och därmed  mycket begränsad som fotograf om man ser till det tekniska.  Jag har i princip heller aldrig gjort ett betalt fotojobb och jag har nästan aldrig fotograferat i färg eller med blixt. Under alla analoga år plåtade jag med en Nikon F med en 35:a, årgång 1968, Tri-X-filmen pressade jag oftast till 1600 ASA och framkallade gjorde jag mest i High Sensitive och jag använde en lös ljusmätare till exponeringshjälp när det behövdes. Ibland blev det bra, ibland inte. I mörkrummet hade jag en enkel Leitz Valoy kopieringsapparat med ett El-Nikkor förstoringsobjektiv. Kopieringspappret var uteslutande Agfa Brovia och Orwo. Någon gång framkallade jag filmerna i Rodinal. Knappast ett imponerande fototekniskt CV, men det räckte för mig. Teknik var något jag hade i händerna, inte i huvudet eller s

  Lördag 26 september. Under två timmar hängde 13 fotografer sina bilder på ett uppspänt klädstreck i Farsta Centrum i Stockholm. Bilder till allmänt beskådande för de människor som bara kastade en blick innan de kilade vidare. För andra en paus, ett samtal och en stunds reflektion. Ett möte kring bilder så befriat från vernissage och pretentiös presentation. Den gemensamma nämnaren för ”Gerilla-fotograferna” är att plötsligt dyka upp och sedan försvinna. Krister Klereus (bilden nedan ) och jag var också med och visade några av våra bilder. Det är garanterat inte sista gången. Var och när nästa gerilla-utställning dyker upp vet vi i dagsläget inte.... /per-erik åström, fyrafotografer.se

 Nja, det går väl att diskutera kanske. Men faktum är att ett luft- och miljöbyte är både balsam och bränsle för själen. Och om macken sen heter Gotland, så är jag hemma på alla fronter. Det blev inte så väldans mycket plåtat, men att fotografera är ju trots allt inte livet. Bara en liten skärva av det. Och någon höstutställning med Fyra Fotografer blev det ju inte heller på grund av "rådande omständigheter". Däremot kan det ju vara bra att använda sin kamera ibland eftersom åtminstone jag, som aldrig läser bruksanvisningar, ofta upptäcker nya sluga lösningar. Nu är ju Fujismällorna rätt fullmatade med ganska självinstruerande finesser och det senaste förvärvet, en XT3, liksom sköter sig själv i mina labbar. Däremot har jag grunnat lite över redigeringsprogram. Jag har använt Lightroom i många år nu och är i och för sig mycket nöjd med det. Däremot inte med hur man får betala för det månadsvis. Summerar man blir det ganska dyrt i längden, vilket man som pensionär är rätt käns

Det pågår alltid en diskusion om att bildbehandla sina foton eller att inte göra det. Liksom om man skall fotografera i raw-format eller i jpg. Personligen fotograferar jag i raw och jag bildbehandlar som regel mina bilder. För mig handlar det om att jag själv vill kontrollera slutresultatet av mina bilder och då blir raw och bildbehandling det naturliga. Jag ser där ingen skillnad mot när jag plåtade analogt svartvitt vilket jag gjorde länge och fortfarande gör ibland. Även där valde jag film, framkallare, process och jobbade med mina kopior i mörkrummet för att bilderna skulle bli som jag ville ha dem. Ganska sällan fungerade exakt samma recept för olika bilder. Detta med bildbehandling kan ju också betyda väldigt många olika saker. I vissa bilder kan just bildbehandlingen vara ganska bärande för bilden och den känsla den förmedlar. Man kan ta till exempel Petersens ofta hårda kontraster i sina porträtt och hans sätt att jobba med sina bilder i mörkrummet för att få fram känslan han

  AIK BOXNING stod det på den äldre mannens mössa där han satt på bänken. Lät intressant tyckte jag och stannade och började prata med honom. Mycket riktigt, han var en före detta boxare, nu 93 år gammal och still going strong. Han hade mycket att berätta om sin karriär och jag passade på att ta några bilder på honom.  Jag åt lunch med mitt äldsta barnbarn Leon. Plötsligt, för en kort stund, föll ett ljus in från fönstret över en del av Leons ansikte. En bra bild tänkte jag och hann med en exponering innan ljuset försvann.  Vad har nu de här två bilderna att göra med bästa kameran kanske du undrar. Ska det inte handla om en Fuji, en Canon, en Nikon eller en gammal Leica M. Nej jag hade ingen "riktig" kamera med mig, båda bilderna är tagna med min iPhone. Så det stämmer, det som ofta sägs, den bästa kameran är den man har med sig. Även, när det som i de här fallen är en mobil.  Krister Kleréus, fyrafotografer.se Instagram: kristersphoto

Platsen:  Ungdomsavdelningen, centralfängelset i Riga, Lettland Tiden: 90-talet Tekniken: Nikon F, 35 mm, Tri-X exponerad efter 1600 asa Händelsen: Jag följde med en lettisk kvinna från det då nybildade lettiska Rädda Barnen som brukade lämna mat och mediciner till de intagna på ungdomsavdelningen.  Vakten i uniform synade mig noga men nickade sedan ok att jag fick följa med in på avdelningen. Efter en stund gick vakten ut i korridoren för att snacka med en kollega.  Rummet jag stod i saknade fönster och endast en glödlampa i taket spred sitt sken över de fasta betong britsarna utefter väggarna. Det luktade mögel och snusk. En fullständigt vidrig miljö  Ett 15-tal barn och unga levde här, dömda för allt från snatterier till mord.  De stod sammanpackade och uppställda för den dagliga inspektionen. Naturligtvis rådde fotoförbud. - Nu eller aldrig, tänkte jag och slet fram kameran som jag hade haft gömd under rocken.  Därefter satte jag vänstra pekfingret fingret för munnen för att signal

 Och då far jag till Gotland. I morron bitti 9.15 går båten från Nynäshamn och sex dagar på världens vackraste ö väntar. Visst, kameran är med, men jag kan inte garantera att jag kommer att använda den. Det är liksom inte därför jag är där. Jag är där för själens skull som sagt. Ron, att vakna på morgonen och se havet och himlen. Solen, vindarna, regnbyarna. Allt det där som gör dagarna fullkomliga. Och framåt eftermiddagen tänder jag en brasa och häller upp ett glas vin. Kan det bli mer fullkomligt? /Göran Tonström, fyrafotografer.se Instagram: #tonstrom

  Allting började av en slump, jag gick förbi, såg genom ett källarfönster något som såg spännande ut. Nyfikenheten tog överhanden och jag gick in, frågade om det var ok att ta bilder och fick ett ja. Det var så jag började med att fotografera på några boxningsklubbar. Lokalerna ligger ofta i källarplanet och är lite slitna och ruffiga. När man går in möts man av ljudet av slag och svettlukt.  Jag kunde ingenting om boxning innan och kan väl inte så mycket nu heller. Själva kampen intresserar mig inte så mycket. Det är människan, boxaren, som intresserar mig. Att visa boxarens explosivitet, styrka, svettande, koncentrationen när boxaren upprepar sina övningar innesluten i sig själv.  Här bilder på några av dem jag mött.   Krister Kleréus, fyrafotografer.se Instagram: kristersphoto

 Stockholm, Stockholm världens stad. Och i dagarna har den varit min i 51 år. Jag var 19 när jag flyttade hit för att plugga och man kan kanske inte säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Men det tog sig. Och just dessa lite svala septemberdagar med sin höstdoft påminner mig alltid om hur det kändes att bli vuxen. Om hur tufft det kunde vara att komma alldeles ensam till storstan utan att känna någon. Men som sagt det tog sig och så småningom blev staden min, och det har den förblivit förutom några kortare avsteg för längesen. Jag använder fortfarande staden i stort sett varenda dag. Promenerar på dess gator och i dess parker och studerar nyfiket människor jag möter. Så småningom kom kameran också in i bilden. Först en Pentax Spotmatic och därefter i stort sett varenda märke och modell som tillverkats. Nu har jag dock lugnat ner mig på den fronten (hoppas jag) och håller mig till ett och samma märke. Detta år har varit lite märkligt eftersom stans ansikte skiftat så markant. De

 Min mamma drabbades tidigt av en demenssjukdom. Pappa vårdade henne hemmet i många år, men till slut blev det särskilda boendet nödvändigt. Här är några bilder från den perioden. /Alf Johansson

Vår hund - en lapsk vallhundstik - har uppnått den för hundar höga åldern av 15 år.  Från en liten valp på tre månader fram till igår, lördag, har hon alltid varit en självklar del i min familj.  Lapsk vallhund är en hundtyp som tål vilket väder som helst, är helt outtröttlig och som vallhund lätt att få pli på. "Dom har det i sig", som samerna säger.  Jag skriver hundtyp eftersom rasen har en öppen stambok. Men viktigare än rastillhörigheten är deras arbetsförmåga. Två lapska ska klara att driva 500 renar 10 mil om dagen oavsett väder och underlag. I brist på renar i Stockholm har vi ägnat mycket tid till spår och sök-träning. Generellt är att de är lugna inomhus och full fart utomhus. Och som tur är inte det minsta sönderavlade. Särskilt betydelsefull har Tjakki (som betyder kramsnö på sydsamiska) varit för min yngste son under hans uppväxt. Dom delade alltid nattvila i samma säng. Men så igår morse var det tydligt att allt inte stod rätt till med henne. Hon ville inte gå u

  Dokumentärfotosalongen är en årligen återkommande jurybedömd utställning på Arbetets museum i Norrköping. Varje år har man ett tema för utställningen, i år är det kaos. Det har blivit en spännande utställning. Intressant är att se de olika tolkningarna av kaos och man kan också konstatera att dokumentärfoto idag inte bara är den traditionella svartvita bildserien. Utställningen pågår till och med den 10 januari. Gör gärna en tripp till Norrköping och besök utställningen, den är klart sevärd. Här kan du se mina bilder på utställningen. De visar ett möte på på Södermalms gator mellan fotbollsfans, AIKs Black Army och Hammarbys Söderbröder. Det kan inte beskrivas som något annat än kaos.  Krister Kleréus, fyrafotografer.se Instagram: kristersphoto