Inlägg

Errol Flynn, Jan Myrdal och en svart Leica M2

Bild
  Det var sent 50-tal och min mamma jobbade i kassan på Folkans biograf/teater i Örnsköldsvik. Inte särskilt glamoröst men det innebar i alla fall att jag ofta fick sitta uppe i maskinrummet och se filmerna genom en liten glugg mot biosalongen. En del filmer - som ”Sjunde inseglet” av Bergman -    begrep jag inte alls. Men jag minns alldeles särskilt Errol Flynn i rollen som ”Kapten Blod”. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Drömmen om stora äventyr växte trots att det var åratal kvar till målbrottet. Att Errol var en ”bad Boy” och allmän suput i Hollywood hade jag ingen aning om. Inte heller att hans enda barn, en son född 1941, döptes till Sean. I slutet av 60-talet såg jag bilderna från det eskalerande Vietnamkriget och greps av ett plötsligt infall att jag skulle dit. Jag hade sett bilderna av bl a Don McCullin och i ett anfall av GIGANTISKT ungdomligt övermod tänkte jag att krigsfotograf i Vietnam nog skulle passa mig som hand i handsken. Särskilt som jag precis tagit studenten

Vem var Robert Capa?

Bild
Han hette egentligen Endre Ernő Friedmann, var av judisk börd och föddes i Ungern i oktober 1913. Hon hette Gerda Pohorylle, var också av judisk börd, född i Stuttgart i Tyskland i augusti 1910. De möttes i Paris 1934 på flykt undan de hårdnande judeförföljelserna under nazismen. De var unga, blev förälskade och ville förändra världen. I Spanien rasade inbördeskriget och de reste dit som fotojournalister. Tillsammans hittade de då på ett gemensamt namn – Robert Capa. Ett namn som lät amerikanskt och hjälpte till att sälja deras gemensamma bilder från spanska inbördeskriget. Gerda Pohorylle tog sig också namnet Gerda Taro och tillsammans reste de flera vändor till Spanien för att dokumentera kampen mot fascismen. Bilderna i reportagen angavs som tagna av den amerikanske fotografen Robert Capa och publicerades framförallt i den dåtida franska vänsterpressen.  Vem som tog vilken bild spelade mindre roll. Gerda eller Endre, same same, Robert Capa was the name... Detta skulle kunnat bli år

Den stora glädjen

Bild
  Jag gjorde ett DNA-test härom året i förhoppningen om att hitta anfäder från hela världen. Pyttsan!, det blev bara en liten cirkel i mellannorrland. Inget att skämmas för i och för sig men lite trist. Men så i söndags, när mitt älskade barnbarn Noor anlände till världen, insåg jag att hennes cirkel kommer att utvidgas högst betydligt. Från Vilhelmina ända till Teheran. Denna insikt skänker mig en mycket stor och sann glädje. 

För en knapp mansålder sedan

Bild
Idag 21-01-27 är det 76 år sedan Auschwitz befriades Jag var där för två år sedan. Det tog mig mycket hårdare än jag kunde anat. Därför fotograferade jag helt mekaniskt och tog de bilder som alla andra också redan tagit och som alla redan sett. Kameran som mental skyddsplåt. Bilden av dagsljuset mot cementgolvet är därför den enda bild jag verkligen såg och samtidigt kände. Kanske för att jag för en kort sekund förstod det också var det sista ljus dom såg innan ståldörrarna slogs igen. Idag för mindre än en mansålder sedan.

En Flashback vid nyss 70 fyllda

Bild
  Trettondagen. En flashback. De tre vise männen som följt den nya stjärnan nådde denna dag ett stall i Betlehem och fann Jesusbarnet i sin krubba. De hade med sig gåvor av guld, rökelse och myrra. Framförallt det sista visste inte någon vad det var. Inte ens tanten i söndagsskolan.  Men det fina med trettondagen var julgransplundringen och jag var sex och ett halvt.  Året var alltså 1957 och det skulle dröja ytterligare två år innan Ingo nockade Floyd i Madison Square Garden i New York. Jag var en liten och försagd kille på den tiden och kände dessutom    ingen på det där barnkalaset men såg fram emot den godispåse som det viskades om.. Så hände det.  Någon satte på grammofonen och ur högtalaren strömmade ”Tango för två” med dåtidens superstjärna Nora Brockstedt från Norge. Det var meningen att vi barn skulle dansa, men jag vågade inte, drog mig undan och kände mig illa till mods. Så kom då den smäktande refrängen; ”Det är en tango för två och ingen kan dansa tango som PER-ERIK ändå.

En sannsaga i juletid om bedrägliga ryssar

Bild
I Berlin finns ett museum där man byggt upp miljöer som visar hur människorna levde i den gamla statsdiktaturen DDR.  I ett glasskåp på det museet finns också några kameror och ett par  filmrullar från Orwo.  Det slog mig där att när jag var 14-15 år i mitten på 60-talet så var det sådana kameror som såldes i Sverige. Märken som Exacta och Pratica och vips var jag tillbaka till skyltfönstret hos Forslund Foto i lilla Härnösand där jag växte upp.  Jag minns hur jag länge stod och tittade och längtade i skyltfönstret efter den lilla kameran Zenit 3M, en äkta spegelreflex från dåvarande Sovjetunionen. Efter att ha jobbat extra på helgerna fick jag råd att köpa den. Visserligen hade den inte återgående spegel och optiken var skruvgängad. men vad spelade det för roll. Det var en RIKTIG spegelreflexkamera. ”Kör på bländare 5,6 och 1/125-del, det brukar funka” , sa expediten och det rådet följde jag konsekvent, låt vara att resultatet blev sådär.  Jag brukade framkalla Tri-X-filmerna i Rodina

Kaffe och bullar gör mig glad.

Bild
 Så sjöng Tage Danielsson i revyn Lådan, 1967. Pest och översvämning tycker inte jag är bra. Sådant skapar viss förstämning men kaffe och bullar gör mig glad. Sant, så sant. Så vad gör mig mer glad? Jag brukar hävda att kameror bara är  redskap som vi använder oss av i vårt skapande. Att de kan vara av vilket märke som helst, bara de används. Och så är det ju. Samtidigt måste jag erkänna att en ny kamera faktiskt också kan göra mig glad. Särskilt i dessa tider. Jag hade en gång en Ricoh GR som jag aldrig riktigt blev vän med. Så den såldes och det var inte mer med det. Jag har ju köpt och sålt kameror under hela min fotokarriär och säkert avverkat de flesta system och fabrikat på marknaden. Men med Ricoh'n var det lite annorlunda. Snart började jag sakna den, dess litenhet och smidighet, och framför allt kvalitén på bilderna. Så när den Stora Fotofirman annonserade på Black Friday att de sålde fabriksnya Ricoh GRII med extra batteri och väska för nästan halva priset tvekade jag int