Mörkrum då och nu

När jag gick över till digital fotografi, såväl med kameror som med efterbearbetning, kom det att ta ett par år innan jag begrep vad jag höll på med. Eftersom jag är mer eller mindre teknisk idiot, och därmed  mycket begränsad som fotograf om man ser till det tekniska. 

Jag har i princip heller aldrig gjort ett betalt fotojobb och jag har nästan aldrig fotograferat i färg eller med blixt. Under alla analoga år plåtade jag med en Nikon F med en 35:a, årgång 1968, Tri-X-filmen pressade jag oftast till 1600 ASA och framkallade gjorde jag mest i High Sensitive och jag använde en lös ljusmätare till exponeringshjälp när det behövdes. Ibland blev det bra, ibland inte. I mörkrummet hade jag en enkel Leitz Valoy kopieringsapparat med ett El-Nikkor förstoringsobjektiv. Kopieringspappret var uteslutande Agfa Brovia och Orwo. Någon gång framkallade jag filmerna i Rodinal. Knappast ett imponerande fototekniskt CV, men det räckte för mig. Teknik var något jag hade i händerna, inte i huvudet eller som matematiska beräkningar och formler.

Mer än så kunde jag alltså inte, men jag lärde mig fortlöpande. När jag t ex kopierade Christer Strömholms negativ i början av 70-talet var det en utmaning som hette duga. Hans kritiska öga var inte nådigt, men jag lärde mig att efterbelysa, pjatta och gnugga kopiornas högdagrar till förbannelse tills han blev nöjd. För att inte tala om vad jag lärde mig om att fotografera, hur man arbetade sig in mot motivet o s v.

Av fotografen Kenneth Gustavsson lärde jag mig senare hur man med hjälp av en nylonstrumpa och förbelysning av kopieringspapper kunde skapa gråtoner och mjukhet i kopiorna på ett sätt som var helt unikt. Varken Kenneth eller Christer finns längre  kvar i livet men jag är evigt tacksam för vad de lärde mig.

Alltnog. Jag skaffade också, som ”alla” andra, en digitalkamera med tiden, en Mac-dator, Photoshop, Lightroom, plugins, skrivare och hela baletten. Och ingenting stämde. Kallt, opersonligt och det minsta jag drog i spakarna så stack bilderna iväg åt fel håll. Jag bytte kameror i omgångar i tron att det skulle bli enklare, men ack nej. Försökte läsa in mig på raw-hantering, scannerteknik och utskriftsrutiner. Det blev inte bättre för det. 

Slutligen tänkte jag att renodling är vad det handlar om och därmed började resan in i det digitala mörkrummet på allvar. Det är bara bild det handlar om i slutändan. Vägen dit kan kvitta, tänkte jag.

Numera försöker jag därför göra det så enkelt som möjligt. Jag gav bort den fina (och dyra) scannern. Begrep mig aldrig på den. Istället plåtar jag av gamla negativ via ett macro-objektiv och en mellanring monterat på min Fuji-kamera inställd på raw-format. Det går fort och smidigt och jag använder ett gammalt stadigt reprostativ, en f d negativhållare och en liten ljusplatta, fast monterat bredvid datorn för denna form av "scanning".  Därefter tar jag in raw-filen i Lightghtroom där jag har en inställning sparad som funkar för det mesta. Bilden är då ett negativ som ser ut ungefär så här;

Bilden fortsätter sedan till Photoshop för justering vad gäller tonomfång, kontrast osv. Oftast trycker jag bara på Photoshops autojusteringar och det är sällan det blir helt fel.

Sen låter jag oftast Photoshop invertera bilden till positiv, en operation som sällan blir särskilt snygg. Det brukar bli ungefär så här - lite grått och oprecist:

Därefter börjar det roliga. I photoshop tar jag bort dammfläckar och repor, ibland t o m små störande bildelement (i det här fallet det snöre som löper över pojkens ansikte och det ljusa parti som finns bakom flickans kalufs). Ibland krånglar jag till det ännu mer med lager osv. Jag tycker det är helt ok till en viss gräns, men aldrig så att bildens innehåll allvarligt förvanskas.

Dessutom, och nu är jag verkligen på hemmaplan, brukar jag använda den plug-in som heter Silver EFX som i praktiken är ett "riktigt" mörkrum för svartvitt. Efter lite olika varianter och test på bilden ovan kom den ut så här;

Snöret är borta, kontrasten justerad och en svag sepia-ton är pålagd. Precis som jag minns att jag såg och kände inför de två barnen bakom ett husvagnsfönster i ett flyktingläger i Bosnien för drygt 25 år sedan.

Måhända tycker någon att bilden drar för hårt i svärtan eller något annat, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det är min bild som gäller för mig. Andra får göra sina bilder och använda andra tekniska lösningar.

Jag vet därför att om jag skulle ta samma bild idag, i en liknande miljö, med samma visuella avsikt fast med digitala Fujifilm X100V så skulle den se ungefär likadan ut. Jag skulle dra på samma sätt i spakarna, lägga på korn osv tills den landat ungefär som bilden ovan.

Så enkelt ser jag på teknik, oavsett digitalt eller analogt. Det är bildens uttryck och avsikt som får styra tekniken. 

Inget annat gäller.

/per-erik åström, fyrafotografer.se