Fyra Fotografer

Idag 21-01-27 är det 76 år sedan Auschwitz befriades Jag var där för två år sedan. Det tog mig mycket hårdare än jag kunde anat. Därför fotograferade jag helt mekaniskt och tog de bilder som alla andra också redan tagit och som alla redan sett. Kameran som mental skyddsplåt. Bilden av dagsljuset mot cementgolvet är därför den enda bild jag verkligen såg och samtidigt kände. Kanske för att jag för en kort sekund förstod det också var det sista ljus dom såg innan ståldörrarna slogs igen. Idag för mindre än en mansålder sedan.

  Trettondagen. En flashback. De tre vise männen som följt den nya stjärnan nådde denna dag ett stall i Betlehem och fann Jesusbarnet i sin krubba. De hade med sig gåvor av guld, rökelse och myrra. Framförallt det sista visste inte någon vad det var. Inte ens tanten i söndagsskolan.  Men det fina med trettondagen var julgransplundringen och jag var sex och ett halvt.  Året var alltså 1957 och det skulle dröja ytterligare två år innan Ingo nockade Floyd i Madison Square Garden i New York. Jag var en liten och försagd kille på den tiden och kände dessutom    ingen på det där barnkalaset men såg fram emot den godispåse som det viskades om.. Så hände det.  Någon satte på grammofonen och ur högtalaren strömmade ”Tango för två” med dåtidens superstjärna Nora Brockstedt från Norge. Det var meningen att vi barn skulle dansa, men jag vågade inte, drog mig undan och kände mig illa till mods. Så kom då den smäktande refrängen; ”Det är en tango för två och ingen kan dansa tango som PER-ERIK ändå.