En Flashback vid nyss 70 fyllda

 


Trettondagen.

En flashback.


De tre vise männen som följt den nya stjärnan nådde denna dag ett stall i Betlehem och fann Jesusbarnet i sin krubba. De hade med sig gåvor av guld, rökelse och myrra. Framförallt det sista visste inte någon vad det var. Inte ens tanten i söndagsskolan. 

Men det fina med trettondagen var julgransplundringen och jag var sex och ett halvt. 

Året var alltså 1957 och det skulle dröja ytterligare två år innan Ingo nockade Floyd i Madison Square Garden i New York.

Jag var en liten och försagd kille på den tiden och kände dessutom  ingen på det där barnkalaset men såg fram emot den godispåse som det viskades om..

Så hände det. 

Någon satte på grammofonen och ur högtalaren strömmade ”Tango för två” med dåtidens superstjärna Nora Brockstedt från Norge.

Det var meningen att vi barn skulle dansa, men jag vågade inte, drog mig undan och kände mig illa till mods.

Så kom då den smäktande refrängen; ”Det är en tango för två och ingen kan dansa tango som PER-ERIK ändå....”

Alla skrattade, pekade på mig men jag kunde knappt andas. Sjönk genom jorden och började gråta hejdlöst, tillintetgjord och otröstlig som bara en liten kille på sex och ett halvt kan bli.


Jag gick aldrig mer på julgransplundring och har knappt dansat annat än berusad någonsin sedan dess.

Slutligen drog jag en lättnadens suck när schlagerdrottningen Nora Brockstedt gick ur tiden 2015.

Detta apropå denna dag.

Och förresten vet jag numera mycket väl vad man använder myrra till.


/per-erik åström, fyra fotografer

Kommentarer

  1. Fin berättelse, jag kan känna igen mig i det du skriver om julgransplundring.

    SvaraRadera
  2. Dansa har aldrig varit min grej heller. Sattes t o m i dansskola av omtänksam moder; enda minnet är att jag fick smörj av en kille för att jag dansat med "fel tjej" ...

    SvaraRadera
  3. Det var en fin berättelse, inte helt utan den igenkänning som alltid behövs. Det är de där situationerna som Birger Sjöberg skriver om i Kvartetten som sprängdes, när blamageguden dyker upp i gryningen och omständligt ställer upp sin ljusbildsapparat och sätter igång den där bildvisnngen, med de situationer som etsat sig fast så djupt i en själv men antagligen passerat helt och glömt för närvarande vittnen. De har väl antagligen sin egen blamagegud att bekymra sig för.
    /Gunnar S

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ibland måste man bara tanka.

Dagarna rullar på

Vem var Robert Capa?