Ibland måste man bara tanka.

Det tar slut då och då. Går på torre. Utan geist och go liksom. 

Jag talar om inspiration. Och om när det är dags att fylla på. Om att komma igen efter en svacka, alltså.

Fotografi kan vara en färskvara. Något med ett bäst-före-datum som härsknar om den får stå för länge utan inspiration. Ta det där med färg till exempel. I decennier så envisades jag med att hävda att riktigt fotografi är svartvit. Analog: Tri-X med korn som gråsparvar och kontrast som eyeliners från Carnaby Street 1966.

Sen kom det digitala och då föll det argumentet: allting var plötsligt i färg, antingen man ville det eller inte. Och varför då inte visa upp det i all sin glans?

Jag ska erkänna att det inte var lätt. Färg är svårt. Det blir lätt lite vulgärt om man är lagd åt det hållet. Men so what? Ibland är det bara att hoppa rätt i, utan att tveka. Det gjorde jag, och nu är det länge sedan jag gjorde någon bild i svartvitt. Så kan det alltså gå.

Och det är här som inspirationen kommer in. 

Jag är tokig i fotoböcker. De är för mig renaste källor av idéer och flöden för att stimulera mitt eget fotograferande. Enda felet med dem är väl egentligen att de tar stor plats, men det får man ta.

Så varje gång det börjar kärva lite, gå på torre alltså, så bläddrar jag i någon bok för stimulans. Och hittar jag den inte i min hylla så letar jag upp den på nätet. Några dagar efter beställning anländer den till mitt postombud och det är dags för fiesta!

Senaste bildpartyt inföll förra veckan då Stephen Shores greatest hits anlände. Han hade bara varit ett namn för mig, men nu börjar han växa och frodas under mina ögon. Ren och skär inspiration alltså. En färgens mästare och trollkarl som bl a ägnat sig åt gatufotografi med 8x10 tums kamera.

Och som ett direkt resultat av denna kick tog jag den här bilden i veckan som gick. Inspirerad av Stephen Shore alltså. Så kan det som sagt gå.

/Göran Tonström, fyrafotografer.se

Instagram: #tonstrom