Att slutgiltigt lämna en vän eller inte

Vår hund - en lapsk vallhundstik - har uppnått den för hundar höga åldern av 15 år. 

Från en liten valp på tre månader fram till igår, lördag, har hon alltid varit en självklar del i min familj. 

Lapsk vallhund är en hundtyp som tål vilket väder som helst, är helt outtröttlig och som vallhund lätt att få pli på. "Dom har det i sig", som samerna säger. 

Jag skriver hundtyp eftersom rasen har en öppen stambok. Men viktigare än rastillhörigheten är deras arbetsförmåga. Två lapska ska klara att driva 500 renar 10 mil om dagen oavsett väder och underlag. I brist på renar i Stockholm har vi ägnat mycket tid till spår och sök-träning. Generellt är att de är lugna inomhus och full fart utomhus. Och som tur är inte det minsta sönderavlade.

Särskilt betydelsefull har Tjakki (som betyder kramsnö på sydsamiska) varit för min yngste son under hans uppväxt. Dom delade alltid nattvila i samma säng.

Men så igår morse var det tydligt att allt inte stod rätt till med henne. Hon ville inte gå upp, inte äta, inte dricka och hon andades tungt. Det blev värre och värre och framåt eftermiddagen fattade vi att hon omgående måste till djursjukhuset. Där röntgades hon och befanns ha en kraftig livmodersinflammation.

Veterinären förklarade att hon hade fifty-fifty chans att överleva en akutoperation. 

Så där satt vi, på golvet med en utmattad hund, på djursjukhuset i Bagarmossen sent på kvällen för att besluta om antingen slutgiltig insomning eller att låte henne opereras. Mellan gråt och alla minnen beslutade vi oss för operation, kosta vad det kosta vill. Hon är värd chansen.

Känslan av att lämna hunden till operation sent på kvällen påminde inte så lite om när jag höll  min cancersjuka bror i handen de sista timmarna innan slutet. Det kunde mycket väl ha varit sista gången vi såg TjakkI i livet när sköterskan ledde in henne i operationsrummet..

Vi åkte hem och satt vakna innan sms:et dök upp tidigt i morse: "Tjakki klarade operationen och har vaknat".

Himlen öppnade sig och änglarna sjöng. Och om någon dag får vi hem henne och förhoppningsvis tar hon sig igenom återhämtningen.

Bilderna tog jag igår kväll med en iPhone-mobil

/per-erik åström, fyrafotografer.se

Instagram: #pererik_astrom