En sannsaga i juletid om bedrägliga ryssar

I Berlin finns ett museum där man byggt upp miljöer som visar hur människorna levde i den gamla statsdiktaturen DDR. I ett glasskåp på det museet finns också några kameror och ett par  filmrullar från Orwo. 
Det slog mig där att när jag var 14-15 år i mitten på 60-talet så var det sådana kameror som såldes i Sverige. Märken som Exacta och Pratica och vips var jag tillbaka till skyltfönstret hos Forslund Foto i lilla Härnösand där jag växte upp. Jag minns hur jag länge stod och tittade och längtade i skyltfönstret efter den lilla kameran Zenit 3M, en äkta spegelreflex från dåvarande Sovjetunionen.

Efter att ha jobbat extra på helgerna fick jag råd att köpa den. Visserligen hade den inte återgående spegel och optiken var skruvgängad. men vad spelade det för roll. Det var en RIKTIG spegelreflexkamera.

”Kör på bländare 5,6 och 1/125-del, det brukar funka”, sa expediten och det rådet följde jag konsekvent, låt vara att resultatet blev sådär. Jag brukade framkalla Tri-X-filmerna i Rodinal i en dosa med korrex-band och gjorde sedan små svartvita kopior på Agfa-papper via en Opemus kopieringapparat med tveksam optik som fanns i en källare i plugget. 

Det blev inga mästerverk men det var så jag började och det var hur spännande som helst med den fotografiska magin.

Ofta satt jag också på biblioteket och bläddrade i årgångar av Foto, och i varje nummer brukade finnas en helsidesannons från Brandt optik, Leicas svenska generalagent. Det var nåt magiskt med annonserna, jag begrep att Leica var grejen och när jag så hittade den lilla boken ”Till minnet av mig själv” med bilder av Christer Strömholm blev jag helt knockad och började ta ”svåra” bilder i hans stil; håligheter i väggar, mörka speglingar i vatten och skelettdelar av döda djur i skogen. Men det blev inte bra. Zenitkameran lämnade en del övrigt att önska vad gällde skärpa. Mitt mörkrumsarbete också.

Alltså var det dags att börja spara till en Leica. Men en resa till en kibbutz i Israel kom i vägen sommaren -68. Det var en stor sak på den tiden att resa ända till Israel. Jag minns hur jag satt på strandpromenaden i Tel Aviv och kände det som att jag och min Zenit 3M nästan satt i världens mitt.Väl på kibbutzen Netiv- Halamed He träffade jag en amerikan i min egen ålder från Chicago som blev helt förhäxad av min sovjetiska kamera. Inte för att den var speciellt bra utan för att den kom från Sovjetunionen. USA hade handelsembargo på sovjetiska konsumentvaror på den tiden och den unge amerikanen erbjöd en smärre förmögenhet för min Zenit. Jag slog snabbt till och en lördag tog jag bussen in till Tel Aviv igen. Nu skulle det äntligen köpas Leica!

I affären för begagnade kameror drösade det av gamla Leicor. Alla var tokdyra, men den inställsamme försäljaren plockade listigt fram en Leica som jag kunde få extra billigt. Det var en rysk kopia med trådrulle-optik, knappt hälften så dyr som ett original. Jag slog till och vandrade överlycklig ut i solskenet med kameran inställd på 5,6 och1/125. Minns ännu hur kameran liksom luktade äventyr.

Den sommaren tog jag ett tiotal rullar, konsekvent på bländare  5,6 och 1/125-del, och blev naturligtvis grymt besviken efter framkallningen vid hemkomsten. Grådaskigt och oskarpt. Ömsom över, ömsom underexponerat. Sorgligt uselt helt enkelt.

Jag  bytte snabbt bort ryss-Leican mot en treväxlad Crescent-cykel. 

Som blev stulen efter en vecka....

Efter studentexamen gjorde jag ett halvår i lumpen i Sollefteå. Där köpte jag en lustig liten halvformatskamera, en Canon Dial för 185 kronor, och fick låna ett riktigt bra mörkrum av kyrkoförsamlingen i stan. 

Då började jag också äntligen få kläm på fotografisk teknik. Tyvärr är negativen från den tiden borta. Kameran också.

Senare, I Göteborg, beväpnad med mitt första studielån, köpte jag så äntligen min första riktiga kamera – en begagnad svart Nikon F med en 35:a, båda tillverkade 1968. Det kändes som att komma hem och då började det också hända saker. På Chalmers arkitetursektin hade jag en kompis och hon hade tillgång till ett jättebra labb i källaren som jag utnyttjade nattetid.
Jag fick då också för mig att jag skulle bli världsreporter och reste på vinst och förlust till inbördeskrigets Nordirland  under påsken -1972. Minns mest hur rädd jag var. Det pågick ständiga gatustrider i Londonderry och Belfast, men tog bilder med vilka jag sökte och kom in Strömholms Fotoskola hösten -72.
Där började också mitt fotografiska liv på allvar.
Min svarta Nikon F har jag fortfarande kvar, men de bedrägliga ”ryssarna” vill jag helst glömma.
God Jul och Gott Nytt År förresten! 
Det kan behövas i dessa mörka Coronatider. 
Det tycker nog även damen på balkongen på bilden som jag tog en sen eftermiddag härförleden.

 

/per-erik åström, fyra fotografer