Människor vid Slussen

 Ofta när jag passerade genom Blå Gången vid Slussen gick jag in till Chrichan, frisören på salong Rufsig. Han hade synpunkter på det mesta och det ledde till långa samtal. Det kunde gå ifrån hur mycket vatten det gick åt för att tillverka ett par jeans, vidare till Elisabeth Ohlsons bilder för att sluta med en recension av Iggy Pops senaste konsert. 



Under 26 år gjorde Chrichan kunder snygga i håret, själv föredrog han hästsvans.


Jag såg hur Lasse, Slussenvärden, kämpade för att hålla snyggt vid Slussen. Under en vanlig dag, som när jag med kameran följde hans arbete, kunde Lasse plocka 200 till 300 liter skräp.
Jag undrar hur det ser ut hemma hos folk sa Lasse som tycker att man ska lämna en plats som man vill finna den. 


Trots fullt upp hade Lasse alltid tid för en pratstund när jag mötte honom. 


 

I Blå Gången låg Film & Musik Slussen dit många skivsamlare sökte sig. Bosse är entusiasten som drev butiken. Där kunde man bläddra bland LP-skivor, CD, affischer och kläder. Själv fyndade jag bootlegs med Dylan-konserter. 



Läs gärna men köp först var Bosses uppmaning till kunderna i den lilla porrhörnan med 18-årsgräns.



Under Katarinahissen köpte jag ofta tulpaner. Där låg Katarinahissens Blomsterhandel full med vackra blommor. Janne är mannen med gröna fingrar som i över 35 år var där från sex på morgonen till stängningsdags på kvällen.


Janne har bundit sin sista bukett. Det känns lite sorgligt sa Janne men jag får mer tid över för sommarstugan i Norrland och fiske. 


Nu byggs Slussen om. Chrichan, Bosse och Janne har tvingats stänga sina butiker. Lasse håller numera snyggt i Gamla Stan. Det var kul att lära känna de här Slussenprofilerna och jag hoppas de har det bra idag


Krister Kleréus, fyrafotografer.se
Instagram: kristersphoto






Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ibland måste man bara tanka.

Bild
Det tar slut då och då. Går på torre. Utan geist och go liksom.  Jag talar om inspiration. Och om när det är dags att fylla på. Om att komma igen efter en svacka, alltså. Fotografi kan vara en färskvara. Något med ett bäst-före-datum som härsknar om den får stå för länge utan inspiration. Ta det där med färg till exempel. I decennier så envisades jag med att hävda att riktigt fotografi är svartvit. Analog: Tri-X med korn som gråsparvar och kontrast som eyeliners från Carnaby Street 1966. Sen kom det digitala och då föll det argumentet: allting var plötsligt i färg, antingen man ville det eller inte. Och varför då inte visa upp det i all sin glans? Jag ska erkänna att det inte var lätt. Färg är svårt. Det blir lätt lite vulgärt om man är lagd åt det hållet. Men so what? Ibland är det bara att hoppa rätt i, utan att tveka. Det gjorde jag, och nu är det länge sedan jag gjorde någon bild i svartvitt. Så kan det alltså gå. Och det är här som inspirationen kommer in. 
Läs mer

Vad gör en Gördelmakare

Bild
Det undrade jag på väg till verkstaden i Tallkrogen.  Framme i Tallkrogen träffade jag gördelmakarna Jörgen Ollas och Robert Ahlqvist. De berättade att gördelmakare tidigare gjorde bälten och andra läderarbeten med beslag av mässing. Idag  består deras arbete huvudsakligen av tillverkning, renovering och reparationer av kristallkronor, ljuskronor och andra mässingsarmaturer.       Jörgen och Robert är två av medlemmarna i föreningen Skråhantverkarna. Syftet med föreningen är att tillvarata de traditionella hantverksyrkenas unika kunnande. Under året har jag haft i uppdrag att ta bilder på medlemmarna till föreningens nya hemsida. Det har gjort att jag fått en inblick i yrken jag förut inte kände till och träffat trevliga och intressanta hantverkare.  Här är bilder på några av dem som jag träffat och fotograferat.         Guldsmed Annika Bertillsdotter      Jesper Blomquist, EJB Metallformgivning Johan Pettersson och Mark Sweeney, Gunnar Pettersson Konstgjuteri Carina Eneroth, Skomakeri
Läs mer

Vem var Robert Capa?

Bild
Han hette egentligen Endre Ernő Friedmann, var av judisk börd och föddes i Ungern i oktober 1913. Hon hette Gerda Pohorylle, var också av judisk börd, född i Stuttgart i Tyskland i augusti 1910. De möttes i Paris 1934 på flykt undan de hårdnande judeförföljelserna under nazismen. De var unga, blev förälskade och ville förändra världen. I Spanien rasade inbördeskriget och de reste dit som fotojournalister. Tillsammans hittade de då på ett gemensamt namn – Robert Capa. Ett namn som lät amerikanskt och hjälpte till att sälja deras gemensamma bilder från spanska inbördeskriget. Gerda Pohorylle tog sig också namnet Gerda Taro och tillsammans reste de flera vändor till Spanien för att dokumentera kampen mot fascismen. Bilderna i reportagen angavs som tagna av den amerikanske fotografen Robert Capa och publicerades framförallt i den dåtida franska vänsterpressen.  Vem som tog vilken bild spelade mindre roll. Gerda eller Endre, same same, Robert Capa was the name... Detta skulle kunnat bli år
Läs mer