Möte med en gatufotograf

För ett par dagar sedan satt jag och bläddrade i några av mina föräldrars gamla fotoalbum. Plötsligt ramlade en bild som fastnat mellan två sidor ut. Då mindes jag ett möte med en gatufotograf. Jag var inte gammal, en liten knatte bara, på promenad i stan med min far. En bit framför oss stod en man med ett slags låda på ett stativ. När vi kom fram till honom stoppade han oss. Han dök in med huvudet under ett skynke, höll på med något i lådan och efter en stund dök han fram med de här bilderna på mig och min far. 

Det är kanske i det mötet med en gatufotograf som mitt intresse för fotografi föddes. Det kan man bara spekulera i, men fotograferat har jag gjort ända sedan tonåren. Och ibland tar också jag bilder på gatan, som den här. 




Men gatufotograf vill jag inte kalla mig. Jag tar bilder på många olika ställen. 
Här är några av dem:


I en tatueringsstudio


 På en dansbana med pigga pensionärer



Hos en polkagrisbagare


Bland trevliga ungdomar på Sergels torg


Krister Kleréus, fyrafotografer.se
Instagram: #kristersphoto











     

Kommentarer

  1. Per-Erik Åström29 oktober 2020 kl. 10:31

    Fina bilder och en bra text Krister!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Per-Erik Åström29 oktober 2020 kl. 17:46

      Bilden med hon som tatuerar är så bra! För att inte tala om dina byxor som barn :-)

      Radera
    2. Krister Kleréus29 oktober 2020 kl. 19:41

      Tack så mycket Per-Erik. Visst är byxorna fina, jag kände mig nog riktigt stilig där jag gick med min far.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ibland måste man bara tanka.

Bild
Det tar slut då och då. Går på torre. Utan geist och go liksom.  Jag talar om inspiration. Och om när det är dags att fylla på. Om att komma igen efter en svacka, alltså. Fotografi kan vara en färskvara. Något med ett bäst-före-datum som härsknar om den får stå för länge utan inspiration. Ta det där med färg till exempel. I decennier så envisades jag med att hävda att riktigt fotografi är svartvit. Analog: Tri-X med korn som gråsparvar och kontrast som eyeliners från Carnaby Street 1966. Sen kom det digitala och då föll det argumentet: allting var plötsligt i färg, antingen man ville det eller inte. Och varför då inte visa upp det i all sin glans? Jag ska erkänna att det inte var lätt. Färg är svårt. Det blir lätt lite vulgärt om man är lagd åt det hållet. Men so what? Ibland är det bara att hoppa rätt i, utan att tveka. Det gjorde jag, och nu är det länge sedan jag gjorde någon bild i svartvitt. Så kan det alltså gå. Och det är här som inspirationen kommer in. 
Läs mer

Vad gör en Gördelmakare

Bild
Det undrade jag på väg till verkstaden i Tallkrogen.  Framme i Tallkrogen träffade jag gördelmakarna Jörgen Ollas och Robert Ahlqvist. De berättade att gördelmakare tidigare gjorde bälten och andra läderarbeten med beslag av mässing. Idag  består deras arbete huvudsakligen av tillverkning, renovering och reparationer av kristallkronor, ljuskronor och andra mässingsarmaturer.       Jörgen och Robert är två av medlemmarna i föreningen Skråhantverkarna. Syftet med föreningen är att tillvarata de traditionella hantverksyrkenas unika kunnande. Under året har jag haft i uppdrag att ta bilder på medlemmarna till föreningens nya hemsida. Det har gjort att jag fått en inblick i yrken jag förut inte kände till och träffat trevliga och intressanta hantverkare.  Här är bilder på några av dem som jag träffat och fotograferat.         Guldsmed Annika Bertillsdotter      Jesper Blomquist, EJB Metallformgivning Johan Pettersson och Mark Sweeney, Gunnar Pettersson Konstgjuteri Carina Eneroth, Skomakeri
Läs mer

Vem var Robert Capa?

Bild
Han hette egentligen Endre Ernő Friedmann, var av judisk börd och föddes i Ungern i oktober 1913. Hon hette Gerda Pohorylle, var också av judisk börd, född i Stuttgart i Tyskland i augusti 1910. De möttes i Paris 1934 på flykt undan de hårdnande judeförföljelserna under nazismen. De var unga, blev förälskade och ville förändra världen. I Spanien rasade inbördeskriget och de reste dit som fotojournalister. Tillsammans hittade de då på ett gemensamt namn – Robert Capa. Ett namn som lät amerikanskt och hjälpte till att sälja deras gemensamma bilder från spanska inbördeskriget. Gerda Pohorylle tog sig också namnet Gerda Taro och tillsammans reste de flera vändor till Spanien för att dokumentera kampen mot fascismen. Bilderna i reportagen angavs som tagna av den amerikanske fotografen Robert Capa och publicerades framförallt i den dåtida franska vänsterpressen.  Vem som tog vilken bild spelade mindre roll. Gerda eller Endre, same same, Robert Capa was the name... Detta skulle kunnat bli år
Läs mer