Det höstas.

 Gult och rött är färgerna just nu. Inte grått som man skulle tro. Nej: färger är det. För mig i alla fall. Och de lever vidare in i den mörkaste av årstider: i den snöfria Norden.

Jag funderar en del över det där med färg. Att fotografi blev svartvit till att börja med berodde på att det var för dyrt att tjacka Kodachrome. Tri-X kunde man ju pula med själv, slabba i dosor och slaska i skålar. Men särskilt nära min verklighet var det faktiskt inte.

Men enligt alla balla var det vad som räknades: den svartvita världen. Gud gjorde ju bara svartvita kort, även om han då och då utförde knäck i de stora magasinen som lyste av de klaraste färger.

Men så kom då det digitala, Gud vare tack. Tog till att börja med mest små steg i gråskala men vågade så kasta av mig den där kliande filten och stiga ut i den färgglada natur. Jag hade några goda ledsagare; Lars Tunbjörk, Martin Parr, William Eggleston och nu senast Stephen Shore, men redan på sjuttiotalet satt jag och smygbläddrade i kaffebordsböcker i skimrande koloratur när tillfälle gavs.

Och there's no turning back. Visst kan jag nån gång se och göra en bild i svartvitt, men det är ändå färg som gäller. Jag är inte färgblind utan brer gärna på och förstärker där det går. Vissa gillar, andra hatar det. men det skiter jag faktiskt i. Det är så här världen ser ut. För mig.











/Göran Tonström, fyrafotografer.se
Instagram: #tonstrom



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ibland måste man bara tanka.

Bild
Det tar slut då och då. Går på torre. Utan geist och go liksom.  Jag talar om inspiration. Och om när det är dags att fylla på. Om att komma igen efter en svacka, alltså. Fotografi kan vara en färskvara. Något med ett bäst-före-datum som härsknar om den får stå för länge utan inspiration. Ta det där med färg till exempel. I decennier så envisades jag med att hävda att riktigt fotografi är svartvit. Analog: Tri-X med korn som gråsparvar och kontrast som eyeliners från Carnaby Street 1966. Sen kom det digitala och då föll det argumentet: allting var plötsligt i färg, antingen man ville det eller inte. Och varför då inte visa upp det i all sin glans? Jag ska erkänna att det inte var lätt. Färg är svårt. Det blir lätt lite vulgärt om man är lagd åt det hållet. Men so what? Ibland är det bara att hoppa rätt i, utan att tveka. Det gjorde jag, och nu är det länge sedan jag gjorde någon bild i svartvitt. Så kan det alltså gå. Och det är här som inspirationen kommer in. 
Läs mer

Vad gör en Gördelmakare

Bild
Det undrade jag på väg till verkstaden i Tallkrogen.  Framme i Tallkrogen träffade jag gördelmakarna Jörgen Ollas och Robert Ahlqvist. De berättade att gördelmakare tidigare gjorde bälten och andra läderarbeten med beslag av mässing. Idag  består deras arbete huvudsakligen av tillverkning, renovering och reparationer av kristallkronor, ljuskronor och andra mässingsarmaturer.       Jörgen och Robert är två av medlemmarna i föreningen Skråhantverkarna. Syftet med föreningen är att tillvarata de traditionella hantverksyrkenas unika kunnande. Under året har jag haft i uppdrag att ta bilder på medlemmarna till föreningens nya hemsida. Det har gjort att jag fått en inblick i yrken jag förut inte kände till och träffat trevliga och intressanta hantverkare.  Här är bilder på några av dem som jag träffat och fotograferat.         Guldsmed Annika Bertillsdotter      Jesper Blomquist, EJB Metallformgivning Johan Pettersson och Mark Sweeney, Gunnar Pettersson Konstgjuteri Carina Eneroth, Skomakeri
Läs mer

Vem var Robert Capa?

Bild
Han hette egentligen Endre Ernő Friedmann, var av judisk börd och föddes i Ungern i oktober 1913. Hon hette Gerda Pohorylle, var också av judisk börd, född i Stuttgart i Tyskland i augusti 1910. De möttes i Paris 1934 på flykt undan de hårdnande judeförföljelserna under nazismen. De var unga, blev förälskade och ville förändra världen. I Spanien rasade inbördeskriget och de reste dit som fotojournalister. Tillsammans hittade de då på ett gemensamt namn – Robert Capa. Ett namn som lät amerikanskt och hjälpte till att sälja deras gemensamma bilder från spanska inbördeskriget. Gerda Pohorylle tog sig också namnet Gerda Taro och tillsammans reste de flera vändor till Spanien för att dokumentera kampen mot fascismen. Bilderna i reportagen angavs som tagna av den amerikanske fotografen Robert Capa och publicerades framförallt i den dåtida franska vänsterpressen.  Vem som tog vilken bild spelade mindre roll. Gerda eller Endre, same same, Robert Capa was the name... Detta skulle kunnat bli år
Läs mer